PINNÅRESERVATET del 2

Hur har då Pinnåreservatet blivit?

Ja, man blir lite betänksam redan i inledningen av sin vandring genom det fina naturreservatet.

Här har ”tekniska förvaltningens” egen rörläggare varit i farten och grävt ner ett plaströr under gångstigen. Det verkar ju minst sagt lite okänsligt i den här känsliga miljön.

 
 
 

Men OK, ju fulare desto bättre…

Detsamma får man ju säga om den här målningen av träden. Det ska ju vara någon slags markering av de olika vandringslederna, men ja… vad tycks?

Först tänker man att här har nog någon övervintrad hippiekonstnär från Drakabygget som rökt rejält med jazztobak varit framme. Men, nej förresten, så är det nog inte…  

Eller så har man under arbetets gång lekt indianer och vita och krigsmålat träden istället för sina ansikten.



porträtt av indianhövdingen Smygande Fisen





totempåle

Bedrövligt är det i alla fall och visst kan man som talesmannen för Örkelljungabygdens Natur jämställa detta med klotter och ren vandalism. Själva naturupplevelsen distraheras ju nästan helt av allt detta kluddande. Man ser inte skogen för alla groteskt bemålade trän.

Den ansvarige arbetsledaren för dessa markeringar av de olika vandringslederna bör själv ansiktsmålas i de här färgerna:



Sen sätter man en dumstrut på hans huvud och tvingar honom att själv vandra barfota iklädd säck och aska fram och tillbaka på dessa strövstigar för all framtid under folkets spott och spe.

Representanten för Örkelljungabygdens Natur tycker också att den här bron är onödig:




Det är väl inget fel på själva bron egentligen. Den verkar faktiskt vara ett gediget hantverk. Men det här stora träschabraket passar kanske inte riktigt in i den här miljön.



Örkelljungabygdens Natur var inte heller nöjda med bänkarnas utformning och där har man säkert också rätt.

Designen känns faktiskt lite fel på något sätt. De här ljusa blanklackerade bänkarna med metallunderrede är alltför iögonfallande. Kanske skulle de ha varit helt i trä och i en betydligt mörkare färg?

Ja, det finns många sådana här bänkar i området. Den här står vid ”Tösornas badställe”. 

I den heliga jämställdhetens namn finns ju naturligtvis också ”Pågarnas badställe”:

I närheten nere vid Hjälmsjön finns ju ”Mammas vik”, men ”Pappas vik” – var ligger den?

I det nya Pinnåreservatet finns ännu en bänk – naturligtvis vid ”Kommunalrådets badställe”. Den har en lite exklusivare utformning helt i guld och är mer lik en kunglig tron. När kommunalrådet tar sitt årliga dopp i Pinnån stiger emellertid vattennivån raskt och hela naturreservatet översvämmas och förvandlas för några månader till en sumpig träskmark. Jaja, naturen har sin gång… Nu väntar vi bara på att betongsuggeteknikern från ”tekniska förvaltningen” ska dyka upp och placera ut sina älsklingar lite här och var i naturreservatet.

Det råder som sagt vitt skilda uppfattningar om hur resultatet av Pinnåreservatets nya utformning blivit och hur själva arbetet utförts.

Naturvännen Gösta Mysterioso i Örkelljungapartiet har självt vandrat genom området: ”Det här är en fucking jävla miljöskandal! Fy Faen, så här ser ut! Den ansvarige för detta bör ställas inför räfst och rättarting och polisanmälas för grov skadegörelse. Denna fucking jävla färgexplosion mitt i skogen… hur i helvete kan man försvara den?
”Jag vet många som tycker det blivit fint”, kvittrar kommunalrådet, ”… och själv tycker jag naturligtvis detsamma om mitt lilla fina naturreservat…”

Men den som tycker så har absolut ingen stabil estetisk värdegrund att stå på.


finfin färgexplosion i skogen



OBS! För den som vill se alla dessa färgexplosioner i lite större format är det bara att klicka på bilderna.





PINNÅRESERVATET del 1

Äntligen! Nu är naturreservatet i Pinnåområdet invigt. Egentligen skulle detta ha skett redan till Leva-mässan för ett år sedan. Men det blev ingen invigning då. Gärna ett naturreservat, men först en rejäl fördröjning. Det är mycket znackau och lite verkstad i den här kommunen.

Det var den 17 september som medborgarna samlades där borta i skogsbrynet inför öppnandet av Pinnåreservatet. Invigningstalare var en riktig miljöKempe, nämligen kommunfullmäktiges ordförande.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Här ser vi henne i mitten av bilden. Mannen i den röda jackan med kameran i högsta hugg är f.ö. den mystiske Pappa Razzi.
 
Naturvårdseliten (de gröna khmererna) i kommunhuset tycker naturligtvis att man gjort ett fantastiskt arbete med att iordningsställa området. Och visst är väl tanken god att göra detta centralt belägna naturreservat tillgängligt för äldre eller funktionshindrade i rullstol eller med rollator och för de riktigt små i sina barnvagnar. Stigar och broar har anlagts och bänkar har satts på plats. De olika vandringslederna har markerats och en stor informationstavla har satts upp.

Men meningarna om förvandlingen går isär. Örkelljungabygdens Naturs synpunkter har mestadels ignorerats och man har i princip blivit totalt överkörda beträffande områdets utformning. Man tröttnade efter att beslut tagits över deras huvud och tappade sedan sugen på att engagera sig mera.

Att kritisera det ytterst ansvariga kommunalrådet är som att hälla vatten på en gås. Allt rinner av denna maktfullkomliga teflonbitch. I den här kommunen är det Madam Saddam som bestämmer… Jaja, efter invigning och promenerande blev det korvgrillning med de gamla välkända kockarna Werner & Werner. Men korv är ju verkligen inget för oss militanta veganer. Det går ju lika bra med selleri. Vi föredrar att grilla politiker…
Här ser vi grillplatsen dagen efter invigningsfesten:

Rymdimperiet slår tillbaka

Det är nästan lite science fiction över det hela. Det ser faktiskt ut som att två surrealistiska ufon har landat i det öde landet.


En närmare analys och granskning av själva Pinnåreservatet med avslöjande bilder kommer i nästa inlägg.

EFTER VALET

Ja, naturligtvis kom Gösta Mysterioso och Örkelljungapartiet in i kommunfullmäktige. Nu var ju inte detta så svårt precis, eftersom det i Örkelljunga finns nästan fler kommunfullmäktigeledamöter än invånare. Det räckte ju i princip med att Göstas fanclub röstade på Gösta, så var det klart.

”Ju fler ledamöter desto bättre för demokratin” lär orsaken vara till att man inte vill banta fullmäktige. Örkelljunga är en liten kommun som lider av storhetsvansinne. Här finns flest fullmäktigeledamöter per innevånare än någon annanstans i världen. Ja, nu är det ju ändå kommunalrådet som bestämmer allt, så varför inte nöja sig med ett kommunfullmäktige bestående av enbart en ledamot - enmansprocessionen.

Jaja, nu är det som det är och Gösta ser fram emot den kommande mandatperioden. Örkelljungapartiet har ju i sitt valmanifest helt fräckt lånat Folkpartiets paroll: ”Bort med ogräs och buskörning från kommunens gator och torg”. Som andra punkt har man lagt till: ”Bort med alla onödiga betongsuggor. Plantera mera!”

Den här fula suggan som står vid Älgstigens slut ner mot en träbro över Pinnån fyller ingen som helst funktion. Den ska bort. Dessutom är ju staketet till vänster trasigt (liksom på åtskilliga andra ställen). Denna skamfläck måste repareras och målas om.

Det finns en annan betongsugga som också ska bort. Men den suggan är så stor och tung och pompös att det kommer att ta minst fyra år för den ”tekniska förvaltningen” att få bort svinhonan från sin väl förankrade plats.

Örkelljungapartiets valprogram är ju väldigt tunt, men Gösta har naturligtvis en dold agenda inför framtiden. Han antyder att han har många äss gömda i rockärmen som han är beredd att plocka fram vid behov. I fullmäktige ser han som sin främsta uppgift att agera blåslampa i hängröven på makteliten. Fläsket kommer att brinna i betonghäckarna, var så säker!

Gösta själv firade intåget i fullmäktige på sitt vanliga stillsamma och försynta sätt med ett stort glas ekologisk flädersaft. Han var cool som en swimmingpool och mådde som en prins. På den gamla hederliga stereon spelades hans härliga kampsång ”In kommer Gösta” om och om igen i den klassiska inspelningen från 1971 med Philemon Arthur & The Dung.

Nu blev ju kommunalvalet i Örkelljunga aldrig särskilt spännande. Folkpartiet hade ju efter sin långa ökenvandring till det röda landet återvänt till häxan i Blåkulla. Därmed var ju alliansseger i Örkelljunga i praktiken redan klar.

Men visst hölls det valvakor lite här och var i byn denna söndagskväll. Det fanns ju många andra ledamöter än Gösta som celebrerade sina fullmäktigeplatser. Hos det ledande blå partiet var det klackarna i taket under valvakan med räkor och vitt vin. Punschen och den finska champagnen flödade också såklart. Det var tjo och tjim och temperaturen steg i festlokalen. I minglet syntes ett f.d. kommunalråd – han som så elegant bortmanövrerades inför förra valet. Han var visst lite för pilsk på fruntimmer, enligt vad Gösta hört viskas från de innersta kretsarna i etablissemanget.

Ja, nu fick ju föredettingen trots allt stå kvar på valbar plats inför årets val, vilket ju kan synas märkligt, särskilt efter det chicken race han utsattes för i lokalpressen. Det hela rörde sig om en rejäl skandal beträffande djurhållning med anmälningar hit och dit. Snacka om att utgöra en belastning för sitt parti… En partiledning med gott omdöme hade såklart gett honom foten på direkten.

Nu borde han naturligtvis själv ha tackat för sig och avstått sin plats på årets vallista. Men nej, nyligen framrädde han i Lokaltidningen i en intervju och det man minns bäst från den artikeln var att han visade sig vara nykär i en betydligt yngre kvinna som han kallade för sin flickvän och som han träffat helt nyligen. I en faktaruta upplystes man om att han är 56 år, har typ 17 barn och alltså flickvän. Karln är 56 år och har flickvän! Herre Jesus! Hur patetiskt låter inte det på en skala?

Göstas gamle polare Pappa Razzi smög omkring i buskarna utanför festlokalen med sin kamera och sitt teleobjektiv. Det var stimmigt värre därinne och några deltagare tittade kanske lite väl djupt i glasen. Det hettade till ordentligt när valtemperaturen steg och alla hämningar släppte. Mitt i alltihopa pajade dessutom ventilationsanläggningen och folk började strippa till höger och vänster. Svetten lackade och Pappa Razzi lyckades genom ett öppet fönster plåta den här donnan, som tydligen blivit alltför varm i kläderna.


Snacka om moderat valfläsk...

 I en soffa låg det här fruntimret till synes utslagen och med rumpan i vädret.

Ja, det rådde som sagt tropisk hetta inne festlokalen och några deltagare valde (!) att svalka av sig utomhus i bara mässingen. Fram på morgonkvisten lyckades nämligen Pappa Razzi fånga dessa lättklädda och ystra moderatkvinnor när de moonade i upprymd extas.

Ja, egentligen hade man ju inte så hemskt mycket att fira, eftersom ju moderaterna i själva verket förlorade ett mandat. Men vadå? Är det fest så är det… och man blev ju trots allt största parti i kommunen.

Men hejsan, hoppsan!

Här var det tydligen några som inte mådde fullt(!) lika bra och som förmodligen här kräks lite i det daggvåta gräset. För mycket räkor och vitt vin..?

Kanske känns någon av alla dessa härliga rumpor bekant? Begreppet valfläsk har ju i alla fall på dessa bilder verkligen fått ett ansikte.
Jaja, festen fortsatte och har den inte slutat så fortsätter den väl än…

Snipp snapp snut, så var sagan slut. (För den här gången…)

I landet utanför Örkelljunga var det ju val till riksdagen också. Sverigedemokraterna fick ju bara 5.7% av alla röster, men 94,3% av all uppmärksamhet efteråt. Ja, så kan det gå när medierna hanterar sin besvikelse över de rödgröna åsanissemarxisternas fiasko. Då förflyttar man fokus och idiotförklarar istället 350 000 SD-väljare. Den grova mobbning och diskriminering av dessa väljare som nu pågår är fullt jämförbar med ren rasism. Det anser i varje fall Örkelljungapartiets starke man Gösta Mysterioso och då är det säkert så…

Fotnot: För den som blev lite småsugen på finsk champagne kommer receptet här: Tag fram en hela Koskenkorva. Öppna kapsylen och häll försiktigt i en påse Samarin. Skruva igen och skaka om ordentligt. Et voilà: le champagne finlandais!

VALSÖNDAG

En av dagens många väljare var naturligtvis Örkelljungapartiets starke man Gösta Mysterioso. På väg in i vallokalen på Beringskolan fick han syn på detta:

Och till vänster vid staketet växte mossan lika grön och grann.                                             

”Vafan”, tänkte Gösta, ”ska det se så här jävligt ut en valsöndag i Sverige år 2010. Det är fanimej bedrövligt. Ingen tycks bry sig det minsta”. Han muttrade nu för sig själv: ”Mmm… att kommunens tekniska förvaltning skiter i allt detta ogräs var ju helt väntat, men alla andra – Beringskolans rektor, lärare, elever och deras föräldrar – att ingen protesterar…”

Trots sin upprördhet lyckades Gösta ta sig in i vallokalen för att rösta på Gösta.
När detta var klart tog han en liten promenad genom byn. Han gick först bort mot kyrkan och fick då ögonen på detta:

En käck slogan dök upp i Göstas hjärna: # Örkelljunga – Sveriges mossigaste kommun # Haha! Mycket bra…

Han fortsatte ner mot Storgatan och Kulturhuset. Till vänster om den numera ökända kulturtrappan växte mossan som aldrig förr.



Fast det här ser ju nästan ut som ett konstverk - någon slags avantgardistisk installation…

I trappan frodas både det ena och det andra, även om maskrosen ser lite lessen ut:



”Ingen tycks bry sig här heller”, tänkte Gösta, ”varken kulturchefen, turistchefen eller bibliotekschefen. Nej, nu får det var nog! Bort med ogräset från gator och torg! NU!”

Han tittade upp och blickade bort mot Biblioteksgatans avslutning:

Gösta suckade uppgivet och knatade sen vidare förbi Maktens Boningar och ut på Kungsvägen. Mittemot Simhallen tog han sig en titt på dessa originella odlingar:

Gösta fortsatte in på kyrkogården och kunde pusta ut: ”Detta är en riktig oas, jämfört med den kommunala verkligheten där utanför. Här är det rofullt, vackert och välskött. Gudskelov!”

Efter en stunds kontemplation i detta sista vilorum återvände Gösta till sin borg för att invänta valvakan.


















VAL 2010

På söndag den 19 september är det val igen, om nu någon har missat detta faktum. Om verklighetens folk nu tar sig tid och sätter sig ner vid köksbordet och bläddrar igenom alla de valbroschyrer som dumpats i brevlådorna, är det kanske lätt hänt att man blir så smått apatisk vid en första anblick.
För vem ska man tro på?
Och vem kan man lita på?

Här kommer första hjälpen för den villrådige och den fokuserar inte på rikspolitiken utan på vad partierna i Örkelljunga har på sina mer lokala eller kommunala program. Man kan ju konstatera att i väldigt många frågor har partierna ganska likartade åsikter. Det intressanta är att vaska fram sådant som sticker ut lite från det förväntade.

Ogräs på Kungsvägen

Och då kan vi ju börja med Folkpartiet som på sin lokala ”kravlista” som första punkt har: ”Bort med ogräs och buskörning från kommunens gator och torg”. Det är ju helt sensationellt bra! Vem kunde tro detta om (FP)?

Punkt 4 är också intressant: ”Fortsätt utvecklingen av Örkelljungas centrum. Gör om Engens gamla fabrikslokal till galleria och allaktivitetshus som är öppet för alla.” Först tänker man kanske att allaktivitetshus låter lite flummigt och lite väl mycket proggigt 70-tal, men ja, varför inte… Idén är kanske inte så dum vid närmare eftertanke och nog något som man skulle kunna vidareutveckla. Nu är det väl inte så att kommunen äger den här fastigheten och utifrån verkar här ju finnas enorma ytor att fylla. En galleria känns mer tveksamt. Nej, ska man få verklighetens folk att besöka Örkelljunga Centrum vill det nog till lite mer radikala grepp. Kunde man få Boris på Gekås i Ullared att öppna filial i Engens gamla fabrikslokal och sen tillsätta Morgan som butiksföreståndare, då skulle det verkligen hända något! Örkelljunga skulle översvämmas av överviktiga shopaholics. Är det någon som minns Galne Gunnar förresten? Ja, det behövs nog någon ”galenpanna” (i positivt bemärkelse) i kommunledningen, som tänker högt och fritt. Allt för att få fart på den här öde kommunen.


Ett annat parti som något oväntat visar framfötterna är socialdemokraterna.
I en av sina många broschyrer visar man verklig sjukdomsinsikt om den långsamt döende patienten (Örkelljunga kommun). Det är pang på rödbetan på direkten: ”Butiksdöden är ett faktum i Örkelljunga. Vi ser nu att affärer stänger och de tomma lokalerna blir till föreningar eller bostäder.”
Här ser vi några exempel på detta:

I denna fastighet på Stockholmsvägen (vänstra bilden) fanns två butikslokaler som nu blivit bostäder. I den här vitmålade fastigheten på Hallandsvägen (högra bilden) fanns affärslokaler på bottenvåningen som blivit till lägenheter. Och i den gröna byggnaden låg tidigare Asklunds Elektriska. Här har nu PRO flyttat in. Pensionärerna är Örkelljungas framtid!

Det finns en hel del öde butikslokaler i byn.

Den här f.d. skoaffären i denna sjabbiga fastighet mitt i centrum stod tom under flera år tills den blev loppisbutik. Nu är den tom igen.

Om vi går vidare i valprogrammet så konstaterar (S) att: ”… fler använder Väla och Familia som ett utflyktsmål. Vilket är helt förståeligt!” Javisst är det så, för vill man träffa örkelljungabor så är chansen större på Väla än i Örkelljungas öde centrum.


Man anser också att Örkelljunga har ett unikt bra läge vid E4.an, men att varken stora eller små företag tar chansen att etablera sig. Orsaken är usel marknadsföring. Man sluggar vidare och påpekar att stora markområden står obebeyggda. ”Det krävs politisk vilja, handlingskraft och ansvarstagande för att utveckla ett samhälle.” Ja, så ska det låta. Det är ord och inga visor. Det är ju faktiskt lite ruter i örkelljungasåssarna (även om nu RUT(er)-avdraget ska avskaffas).
Ja, man sticker ut hakan ordentligt, men om man sen har det rätta receptet för den sjuke patienten är väl mer tveksamt. (S) kanske skulle låta den där farmaceuten vara med så att medicinen ges i rätt dos och är utan skadliga biverkningar.
En annan iakttagelse man kan göra är att tidningen Skånska Socialdemokraten lyckats gömma undan kamrat Mona Stalin till näst sista sidan. Fast å andra sidan är det kanske där hon hör hemma…

Moderaternas valbroschyr är kanske den mest påkostade och flashiga, med en förföriskt vacker bild på förstasidan från den nyanlagda vandringsleden genom Pinnå-reservatet. Annars känns moderaternas valprogram för Örkelljunga ganska avslaget och självgodheten lyser igenom. Det som sticker ut allra mest är kommunalrådets mage på den här stora bilden på sidan två.

Nu var det så här att när det här gruppfotot togs hade kommunalrådet just ätit lunch och då beställt in en dubbel portion kålpudding med Xtra Allt. Det är därför som magen verkar liksom helt uppsvullen. Strax efter det att bilden togs brakade helvetet lös, när det uppstod kraftig gasbildning i kommunalrådets mag- tarmkanal och hon fyrade av den ena rökaren i krysset efter den andra. Hennes moderata medkandidater flydde i panik. En förbipasserande trodde att det var ett muhammedanskt terrorangrepp på gång och larmade polis och räddningstjänst. När de käcka grabbarna anlände med blinkande blåljus (OBS! inte rödgrönt), var det gasmask på som gällde. Kommunalrådet återhämtade sig dock snabbt och återvände småpruttande till sin tron på kommunhuset.

Övriga partiers valmaterial känns betydligt mesigare och förutsägbart och förbigås därför med största möjliga tystnad. Enda undantaget skulle i så fall vara stollarna i Skånepartiet. Säga vad man vill om deras valprogram, men här finns ju i alla fall några små stänk av (ofrivillig) humor.

Efter den här genomgången bör det nu stå klart för den tidigare osäkre och förvirrade väljaren hur han eller hon ska rösta på söndag:

Ge oss Örkelljunga tillbaka!


Rösta på GÖSTA!                   


                              Örkelljungapartiet


Ja, så får det bli. Det finns alltså bara ett alternativ på söndag: att bege sig till vallokalen och sen kryssa Gösta Mysterioso på Örkelljungapartiets kandidatlista till kommunfullmäktige.

DEN ÖDE STRANDEN

Örkelljungas Riviera klockan 12.51 den 4 juni 2010.

På den öde stranden skiner solen från en molnfri himmel, men människorna lyser med sin frånvaro. Under högsäsong är det ju lite mer folk här, men det är ändå överraskande få som hittar hit. Playan är kanske 50 meter lång och det är ju ungefär som en flugskit i Mellbystrand… Ja, det är kanske där dom är förresten - örkelljungaborna och turisterna.

Badplatsen kallas för Mammas vik och när man står där i sin ensamhet i skuggan under en ek, kan man ju fundera över varför området heter just så. Mammas vik? Hmm… Men efter en stund får man svaret, för då dyker en kvinna upp och slår sig ner i gräset på en solstol.

Fotografen fick ju ta det här kortet lite i smyg. Här ser man ju verkligen mammas vik, även om sikten delvis skyms av de vita trosorna. Jaha, så var det mysteriet löst, nu återstår bara att försöka ta reda på var Pappas vik ligger någonstans...

ARKITEKTUR

Finns det några intressanta byggnader i Örkelljunga? Ja, absolut och vi kan ju börja med den här på Storgatan:

I folkmun kallas det här arkitektoniska mästerverket för ”Centralfängelset”. Man kan ju fundera lite fram och tillbaka och undra varför den fått just det namnet.



Ja, kanske får man en obestämd känsla av att befinna sig någonstans i de forna öststaterna. Jovisst får man lite DDR-feeling när man spankulerar förbi denna fastighet…

Ägare till denna fängelselika byggnad är naturligtvis kommunägda Örkelljungabostäder AB. Går man in på deras lilla kontor på bottenplanet och frågar vem som ritat denna skapelse, får man reda på att det är minsann ingen mindre än Arkitekten från Helvetet. Ja, det borde man ju såklart ha förstått.

Den här muren då?

Ja, när man också ställer frågan vem som dekorerat den lilla Berlinmuren som löper längs bottenvåningen, får man svaret att det har ju den kände Konstnären från Helvetet gjort. Det borde man ju ha anat… Så här ser det hela ut från en annan vinkel:

Går man runt byggnaden och kikar in på bakgården så ser man det här:

Det skulle ju kunna vara rastgården för fångarna på Centralfängelset. Det är ju en parkering, men här är det liksom helt öde. Det finns inte några flyktbilar att ta till, om nu någon av fångarna skulle vilja rymma. Kameran ljuger faktisk lite.

Det står ju en bil här, men den tillhör antagligen fångvaktaren och är nog ordentligt larmad. Notera att bilens färg matchar både dörren bakom och den härliga sopcontainern i hörnet.

I den här fastigheten inryms (!) numera också socialförvaltningens nya serviceboende för personer med neuropsykiatriska funktionshinder. Ja, jag vet inte, men nog vore de värda en lite bättre och lugnare miljö än vad den här trista fastigheten erbjuder. Tänk dig själv att vakna upp på morgonen, gå ut på balkongen och sen beundra utsikten i form av denna tröstlösa, betonggrå parkering. Och inte är det bättre på andra sidan ut mot Storgatan med sin hektiskt bullrande trafik.